Om de påstådda riskerna med införsel av hundar från annat EU-land

Att malaria sprids via myggor är väl allom bekant, men få vet att leishmania sprids på samma sätt. I båda fallen är det myggor som för smittan vidare och inte hundar, som många vill göra gällande när det handlar om leishmania.  Myggan som sprider smittan kallas sandmygga eller "sandfly". Spridning av sjukdomen förekommer inte i Sverige, men den har diagnostiserats hos personer som vistats i medelhavsområdet liksom i tropiska och subtropiska områden. Människor som vistas i dessa områden är lika utsatta för myggan som hundar och andra djur är. Den är aktiv efter mörkrets inbrott och turister som t ex sitter på en uterestaurang kvällstid kan råka ut för insekten.

Är då leishmania farligt för människan? 

Leishmania är benämningen på infektionssjukdomar orsakade av  sandmyggan. Infekterade värddjur som rävar och gnagare får oftast inga symptom, men hundar som inte behandlas kan drabbas av svår sjukdom.

Det finns två huvudformer av smittan.  Den europeiska formen, som kan drabba både människor och djur, har ett mildare förlopp. Den andra, "Kala-azar", eller som den också kallas "svarta febern", finns främst i Indien och Sudan och är huvudsakligen en antroponos, dvs den drabbar endast människor och inte djur.

Naturligtvis är detta inte en sjukdom man vill få. Utöver smitta via sandmyggor kan även leishmania överföras direkt via blod eller orena kanyler. Risken att bli smittad på dessa sätt är minimal jämfört med risken att under en utlandsresa själv bli biten av en mygga, som bär på viruset. Människor med normalt immunförsvar insjuknar dock mycket sällan.

Om nu denna sjukdom skulle vara så farlig som media ofta okunnigt beskriver den, kan man fråga sig varför svensk lag inte kräver att alla hundar, som reser in i Sverige efter vistelse i annat land, ska genomgå test för den. I telefonsamtal med SVA  ifrågasatte ADA detta, eftersom man går ut i media och varnar människor för att köpa en utländsk hund pga "smittsamma sjukdomar". SVA svarade då att en sådan lag aldrig kommer att bli aktuell, eftersom det inte finns någon smittrisk i Sverige. En smittad hund är endast en "reservoar", dvs ett värddjur. För att sprida sjukdomen krävs sandmyggan och den finns inte i vårt kalla klimat.  

A.D.A testar alla sina hundar för denna plus några andra parasitsmittor trots att lagen inte kräver det. Den ofta felaktiga informationen, som media, en del veterinärer samt tyvärr även somliga svenska uppfödare sprider, är inte med sanningen överensstämmande. Varför dra fördel av människors okunskap om denna sjukdom och skrämma dem så att de tror att leishmania är liktydigt med rabies? Är det inte fint nog att ta hand om en utländsk blandrashund?

Tyvärr är det nog mer krasst än så. Det handlar oftast om pengar.  Uppfödarna har ofta svårt att bli av med sina valpar. Man vill helt enkelt inte ha in några blandrashundar i Sverige, eftersom man är rädd att inte kunna försörja sig som uppfödare längre. Vi är många som inte är intresserade av rasavel, utställningar och sådant. Vi vill ha en trevlig hundkamrat som är så frisk som möjligt. Vi har sett vart rasaveln kan leda med hötfledsfel och andra medfödda sjukdomar som främst drabbar rasrena hundar. Vi vill även göra en insats för att hjälpa hundar som far illa och väljer därför en hund som redan finns istället för att ställa oss i kö för en valp. Vi har tagit reda på fakta om risker och sjukdomar och är därför inte rädda eller mottagliga för skräckpropaganda.

Är det sant som påstås, att svenska uppfödare måste avliva ett stort antal valpar då det saknas köpare, så är det ett hemskt och tragiskt djurskyddsproblem som uppfödarna måste ta ansvar för. ADA tar sitt ansvar som hundförmedlare helt utan vinstintresse och testar alla hundar mer än vad lagen kräver. Så länge det finns efterfrågan på dessa hemlösa hundar så finns ADA. Uppfödare, tag också ert ansvar! Föd inte upp fler valpkullar än det finns efterfrågan på!

Dvärgbandmaskens inträde i den svenska naturen.

Detta är  den nya faran, som det skrivits mycket om den senaste tiden.  Rävens dvärgbandmask är betydligt otrevligare än leishmania, eftersom den även är farlig för människan.

I media bedrivs en skräckpropaganda om de utländska hundar som adopteras av familjer i Sverige. Nu har en räv i Sverige konstaterats bära på den mycket otrevliga dvärgbandmasken. Denna parasit har funnits i Danmark sedan ett bra tag. Vilda maskbärande djur kan också ta sig över gränserna och in i Sverige i norr. Varför är det då alltid de adopterade hundarna från Spanien och andra EU-länder som beskylls för att ha tagit hit eländet?

Sedan vi gick med i EU kan svenskar ta med sina hundar på utlandsresor i hela EU. Ett av kraven är då att utländsk veterinär innan hundens återresa till Sverige ska avmaska och utfärda intyg om detta. Hur är det då med kontrollen av alla svenska hundar som har hälsat på i t.ex. Danmark?

När nyheten om räven med dvärgbandmask kom ut i media informerades om hur dvärgbandmaskens ägg kan klibba fast inte bara på blåbärsris och svampar utan även på djurpälsar och människors kläder. Detta måste i så fall lika gärna kunna ske när svenska turister och deras hundar vistas i de länder som sedan länge har dvärgbandmasken i naturen.

DN skrev 22 februari i artikeln Ta hem hund från utlandet allt populärare : “Rabies och dvärgbandmask kan föras in med adopterade hundar.” Vems ärende går DN med detta starkt vinklade påstående? Även Katrineholmskuriren "ståtade" med en artikel om gatuhundar med "fakta" tagna helt ur luften. Kontrollerar man inte sanningshalten i faktauppgifterna innan man trycker en sådan artikel? Man kan enkelt gå in på Jordbruksverket, SVA och andra veterinärsidor för att ta reda på uppgifter. Att sakligt och korrekt informera allmänheten om sjukdomar o dyl är till större hjälp än att sprida felaktiga uppgifter endast avsedda för att avskräcka människor från att ta hand om en utländsk hund.

Sverige är med i EU och globaliseringen innebär att både människor och djur riskerar att medföra diverse smittor i samband med resor över hela världen. Varför väljer då myndigheter och media ständigt att lägga all skuld på oss, som vill hjälpa hundar som lämnats åt sitt öde i ett annat EU-land? Dessa hundar genomgår fler tester än vad Jordbruksverket kräver vad gäller parasitsjukdomar. För att få godkända EU-pass före avresan måste de givetvis också ha godkänt rabiesskydd och veterinärintyg om avmaskning bl.a. för dvärgbandmask.

Det finns många oseriösa människor som smugglar in hundar. Dessa hundar överlever ofta inte ens den vidriga transporten. Det finns kanske också oseriösa människor som förmedlar gatuhundar till Sverige, vilket givetvis bör förhindras på alla sätt. Men sluta generalisera och svartmåla de seriösa föreningar, som på ett helt lagligt och ansvarsfullt sätt hittar hem till övergivna hundar!