ADA - Animales de Andalucia

Hundhemsbrev

Reseberättelse från Protectorabaix i mars 2011

Tidigt på söndag morgon så lyfte planet från Arlanda mot Alicante. Detta skulle bli mitt första besök på hundhemmet i Elche och det var med både glädje och nervositet som jag reste iväg. Det hade strulat under morgonen med incheckningen och bagaget och flyget blev försenat. När vi väl landade i Alicante så visade det sig att flera av oss passagerare inte hade fått med vårt bagage, bl.a. jag som stod där utan resväska och hundburar. Det tog två timmar innan jag kunde få hjälp med att anmäla bagaget försvunnet eftersom det var så många framför mig i kön. Till slut så kunde jag gå ut och möta José som körde mig till det nya hundhemmet som dem ska flytta alla hundar till i slutet av mars.

Alla volontärer var på plats trots att det var söndag men alla hjälptes åt med att bygga, städa och organisera för att få det färdigt till månadsskiftet. Hundhemmet användes förr som hundhotell men eftersom efterfrågan var så liten så tvingades verksamheten lägga ner. Tur var det eftersom Protectorabaix nu fick tillgång till att hyra stället. På det förra sheltret fanns det inte el eller rinnande vatten så detta nya moderna ställe är guld värt för dem.

Rastgårdar ska byggas utanför varje bås och väggarna i båsen kaklades så att man lättare kan hålla rent när hundarna har smutsat ner. Med en trasa torkar man snabbt av det och det underlättar arbetet med att hålla stället fräscht.

Jag fick bo hos ordförande Sonia och hennes man José i deras lägenhet i Elche. På kvällen så gick vi ut och åt på restaurant och tog sedan en vandring genom staden med varsin glass att avnjuta. Staden är blandad med nytt och gammalt och det var så trevligt att se spanjorerna hålla sina hundar kopplade eftersom det är lag på det i städerna. I andra fall brukar man se lösgående hundar i alla gatuhörn men här var det under kontroll.

På måndagen så åkte vi till det första sheltret och träffade flera av de hundar som vi har på vår hemsida. Vi släppte ut dem några i taget i hägnet så dem fick springa av sig. Alla var glada och vänliga och jag passade på att kamma igenom pälsen på de långhåriga och eftersom det nu är fällningsperiod så virvlade det hundhår över hela stället. Jag kastade boll med de hundar som ville leka och så hjälpte jag Sonia med att städa ur båsen.

Solen värmde och sen var det dags att åka till det andra hundhemmet som är hemma hos en kvinna. Här fanns det mest småhundar som alla gick lösa i trädgården och pysslade med sitt. Katter fanns här med i ett eget hägn.

Vi letade efter borstar så vi kunde utföra lite pälsvård men det verkade som att hundarna har burit iväg med dem någonstans så vi fick lägga ner det. Istället kelade vi mest med hundarna och sedan åkte vi hemåt igen.

Senare på dagen kontrollerade vi passen och chipen på hundarna som skulle resa med mig till Sverige. Vi fick även köpa en ny bur eftersom dem som jag hade med mig fortfarande inte hade kommit fram. Som tur var så hade hundhemmet en bur som vi kunde låna, så slapp vi köpa två burar.

Vi åkte till Alicante och åt på Indisk restaurant och jag njöt av den sista kvällen i värmen och solen.

På tisdagen så bar det av till hundhemmen för att hämta Zeus och Amigo som skulle resa med mig och sedan åkte vi till flygplatsen. Alma och Chispi som också skulle resa med mig var redan där med sin jourfamilj och väntade på oss. Det tog lång tid innan vi kunde checka in och få hundarna genom tullen eftersom flygplatspersonalen inte fanns på plats. Vi satt och väntade och väntade och till slut så kom dem.

Zeus och Amigo...

...samt Alma och Chispi väntar på flyget

När vi landat i Sverige mötte vi Alma och Amigos ägare med glädje. De var så uppspelta och nyfikna på sina nya familjemedlemmar och det bjöds på många pussar och svansviftningar. Zeus och Chispi skulle resa med mig på tåget eftersom jag ska ha Zeus på jour och Chispi skulle hämtas av sitt jourhem i Skövde för vidare färd mot Gråbo.

Zeus i jourhemmet

Alma med ny familj

Reseberättelse från Protectorabaix i januari 2011

En kall januarimorgon 2011 är det dags att lämna Sverige för en spanienresa. Flera hundar väntar på att få åka till sina nya familjer och vi ska även välja ut nya till hemsidan. Om man tror att man ska få lämna vintervädret för soliga varma dagar i Spanien tar man fel - här har varit kallt de sista dagarna. Kanske lika bra det; då slipper man bli svettig när man ska arbeta med hundarna.

Denna morgon startar planet lite över kl 06 och jag är på gränsen till medvetslös - jag är verkligen ingen morgonmänniska. Men denna tidiga timme innebär ju också att det är mycket kvar av dagen när jag landar. Jag hämtas på flygplatsen av Yvonne som redan finns i Spanien och körs till mitt boende och efter att ha slängt av mig väska och packat upp kamera och måttband åker vill till det ena hundhemmet. Lika bra att sätta fart med arbetet och utnyttja dagen.

Protectora Baix har två ställen för sina hundar. Dels är det El Campo, den plats ni tidigare sett bilder från, och dels Amparo. El Campo är det shelter som är utan vatten och el och dessvärre obevakat. Dyrt är det också med tanke på att det bara är en plätt mark och inte särskilt stort. Ingen kan bo där för det finns endast hundhägnen. Det ligger bredvid en stor väg och är ganska oskyddat, inte den lämpligaste platsen för hundarna. Föreningen letar därför ny mark att arrendera men det är inte så lätt att hitta något till rimligt pris.

Det andra sheltret, Amparo, kallas så av den enkla anledningen att kvinnan som bor i huset här heter så och hon har haft vänligheten att upplåta sin trädgård för hundarna och några hägn. Dessa hundar har det bättre än de på El Campo. De har större hägn att vara i och de får även turas om att vara ute i själva trädgården och springa. Dessutom finns det människor här som har uppsikt över hundarna.

Vi åker den här första dagen till Amparo för att träffa alla hundarna. Några som ska till Sverige finns här och så finns det ju andra godingar. Några är nya och dem fotar och mäter vi samt checkar deras lynne. Tre bretoner fångar mitt öga. Det är mor, dotter och son och de är så fina. Dessa tre plus en schäfertik har tagits om hand från ett "nomadghetto" där de vanvårdats. De var skygga när de kom, illa behandlade som de varit, men börjar nu slappna av och leva upp. Unghundarna, cirka 5 månader gamla, leker och lattjar runt i vild glädje. Samtidigt visar de sådan mjukhet och är så vackra. En liten boxerfärgad chihuahuakorsning, Beppe, vann också mitt hjärta. Det var ju kyligt som sagt vad och han hade en liten pullover på sig med ett stort hål i sidan och såg extra ynklig ut av den anledningen, som en liten trashank.

Efter detta besök åker vi med Sonia, föreningens nya ordförande, till engelska Cathy och tyska Maria, två genomtrevliga kvinnor som är har föreningens Jack och Daniels i jour.

De tar varmt emot oss och visar runt på sin fina anläggning av katthus.De förestår ett katthem och förening (besök deras hemsida på adressen www.utopiacatsadoptions.blogspot.com) och med-lemmarna där har donerat medel till tre fina trähus för djuren. Vi kan intyga att både katter och deras hus är så rena och välskötta. Katterna är trevliga och kärvänliga. Tre hus räcker dock inte riktigt till för alla katter och därför är det inte så konstigt att några fått förmånen att bo inne hos kvinnorna. Protectora Baix och kvinnorna planerar att starta ett samarbete och hjälpa varandra mer.

Efter sightseeing bland katterna och en kopp te vinkar vi adjö och åker vidare. Nu ska vi till en djuraffär, eller snarare ett lager fullt med djurtillbehör. Sonia köper en hundkoja medan vi kikar runt bland alla saker.

Vi åker till jourmatte Desiré med hundkojan för här finns nämligen jättegulliga Bibbi och hennes valpar, upphittad igår av Sonia när hon var och tittade på en bit mark som föreningen eventuellt var intresserade av. Nu var det inget bra med den men någon mening var det väl att Sonia åkte dit för i en grop hittade hon denna lilla tik med fem valpar. Två av dem var tyvärr döda men tre levde. De fanns nu hos Desiré.

Här fanns även andra jourhemsplacerade hundar, bl a vackra Saba. Saba är mager och inte riktigt kry och vi har därför inte valt ut henne för Sverige. Men visst är hon fin!

När vi skulle åka därifrån fick Sonia ett oroande telefonsamtal från en annan volontär. En äldre alkoholiserad man och hans hustru hade separerat. De bodde tillsammans med 67 hundar, kvinnan var "djursamlare", men nu hade mannen flyttat och kvinnan blivit utsparkad. Kvar gick tydligen hungriga hundar utan tillsyn och skulle ha gjort det under 2-3 veckor. Av den stress detta utgjorde för hundarna hade de gett sig på några av de svagaste flockmedlemmarna, dödat och ätit upp dem. Det här kändes oerhört obehagligt. Inget en annan är så van vid precis. Sonia ringde runt för att få information var platsen där hundarna var låg någonstans. Hon och några andra i föreningen bestämde sig för att tills vidare åka dit med flera säckar hundmat och slänga in maten i trädgården så länge, eftersom det var en omöjlighet för dem att ta hand om alla på en gång. Det fanns helt enkelt ingen plats för dem på hundhemmen.

Efter den här "svängen" runt på hund- och jourhem var vi rejält trött och åkte hem till Sonia och hennes sambo José för lite mat i magen. Det satt inte helt fel. Man tänker inte på mat när man är uppe i varv men nu smakade det gott. Vi kände oss nöjda med denna dag och tyckte vi var värda lite vila. Lite fika, lite kikande och genomgång av alla bilder i kameran, en kopp te och sedan bara slappa. Nu skulle vi sova gott.

Yvonne är en morgonmänniska och min raka motsats. Hon är uppe med tuppen om inte tidigare medan jag har svårt att somna förrän efter midnatt. Men för att inte slösa bort dagen satte jag klockan och kom upp vid halv 9. Den här dagen skulle vi till El Campo. Men först möta Sonia på ett café för genomgång av passen. Det är alltid tryggast att själv läsa igenom dem så inga uppgifter fattas och att man i god tid innan hemresan hinner åka till veterinären så han kan komplettera det som eventuellt fattas. Till fiket kom även lilla Alma med sin jourmatte Patricia. Oj vilken nätt och söt tik Alma är!

Nu hade vi laddat in hundmatssäckar i bilen och åkte för att leta upp platsen där de övergivna hundarna var. Det var inte lätt. Sonia ringde runt och fick direktiv var hon skulle åka. Men det visade sig att så gott som alla hundar var flyttade nu. Efter ännu fler telefonsamtal fick vi veta att kvinnan hade hyrt en husvagn och hämtat hundarna, en efter en. Kvar ensamma var bara två stycken. Sonia bestämde sig för att åka till kvinnan och lämna maten till hundarna för de var säkert utsvultna och vem vet om kvinnan hade tillräckligt med pengar till mat för dem. Sonia hoppades också att hon genom den här vänliga gesten till kvinnan kunde övertala henne att släppa ifrån sig hundarna vartefter eftersom det inte lät så bra för dem att bo så många på liten plats. Var kvinnan bodde fick vi tyvärr inte reda på denna dag men häromdagen fick vi besked från Sonia att de nu hittat kvinnan och även hämtat en del hundar till Amparo.

Vi åkte vidare till El Campo. Det hade regnat på morgonen och fortsatte dugga under förmiddagen så det var lervälling på hundhemmet. Nu sken solen upp men hundarna som släpptes ut på gården blev snabbt leriga. De hoppade glatt på oss och tog ingen som helst hänsyn till våra protester. Yvonne var klok och hade med sig en regnkappa som tog emot det mesta av leran. Men om någon tror att vårt arbete är glamouröst så tar de fel.

Städning och utfodring sköts av volontärer. Idag var Isabell och Maria här och tog hand om detta. Man inte bara städar utan det tillbringas även mycket tid med hundarna, lite lek, lite kel. Hundarna får verkligen även den viktiga människokontakten här.

Vi fotade mycket, mätte hundarna och delade ut godis. Dagen gick fort och vi som tänkt åka hem till jourhemsplacerade Laila för att kika på henne innan det blev mörkt. Det hann vi inte, alltså komma iväg innan mörkret men dit åkte vi ändå och det fick bli några foton med blixt. Inte så bra men ändå. Laila var en genomsnäll tik men tyvärr hade hon en skada på ena bakbenet så hon kunde inte använda det så bra. Inte för att hon hade ont eller var stilla - hon sprang och lekte - men något hade hänt henne och det var försvagat. Enligt rykte hade hon blivit svårt slagen av en knölpåk hos förre ägaren. Det finns verkligen vidriga människor. Förhoppningsvis läker skadan ut på Laila och hon "får fart" på benet igen.

Nästa dag började med boxtvättning. Yvonne skurade ur dem så de skulle vara fräscha och rena för hundarna inför flygresan och jag bidrog på mitt sätt; att föreviga tvagarstunden. Samba, som nu bodde med oss, var nyfiken och ville vara med på ett hörn.

Vi åkte tillbaka till Amparo denna dag. Bäst att passa på att lära känna hundarna väl men den största anledningen var lille Beppe. Yvonne hade köpt en snygg randig tröja åt honom istället för den håliga saken. Han blev så stilig när han fick på sig den nya tröjan. Den här dagen städade Sonia och Maria på hundhemmet.

På kvällen fick vi besök av några volontärer som bjudit in sig själva s.a.s. eftersom de så gärna ville träffa oss och inte oss emot. Vi dukade fram lite småplock att mumsa på. Det var Susanna och hennes sambo Nuria som hade med sig Chicha som ska till en familj i Sverige. De är jourhem till henne och vi ville ju gärna träffa henne så de tog med henne till oss. Yolanda, hennes man Luis och lilla söta dotter Amanda kom också. Alla dessa, utom Amanda förstås, arbetar ju för Protectora Baix på ett eller annat sätt.

Yolanda och Luis bjöd in oss på middag nästa dag och vi tackade men avböjde och förklarade att det var ju resdag för mig och hundarna och jag kände att jag ville ta det lugnt och förbereda mig utan tidspress. Istället åkte Yvonne och jag till Alicante för att gå på lördagsmarknaden.

En lagom utflykt med mycket att titta på. Vi träffade en dam med två storpudlar där och en liten dito och hon var svenska visade det sig.

Hon berättade om en kvinna i ett stånd längre bort vars lilla svarta hund sprungit bort och kvinnan blev så ledsen. Men att hon hade blivit tipsad att ringa till de olika uppsamlingshem som fanns och se där, på ett av dessa fanns den lilla hunden. Kvinnan hade blivit överlycklig. Tur i oturen också att hon hann dit innan hunden blev avlivad, något som de brukar bli efter några dagar för att bereda plats för nya upphittade hundar. Vi letade oss fram till ståndet där kvinnan stod och nu hade hon hunden bunden hos sig så den inte skulle rymma medan hon jobbade. Vi pratade med henne och berättade om vår förening samt frågade om vi fick ta kort på henne och hunden och det fick vi visst.

Vi gick sedan runt och kikade på stånden och det var verkligen både färggrant och hyfsat billigt. Vi fyndade några olika saker. Samba hittade en liten kompis att leka med på ett ställe och vi kom att prata med ägarna. Det visade sig att de var ett svenskt par och att de adopterat hunden från ett närliggande hundhem. Det var kul att höra. De var så nöjda med sin lilla prinsessa och trodde inte de kunde fått en bättre hund.

Vi åt några goda sötsliskiga churros, något jag älskar men aj så onyttigt! Därefter kände vi oss nöjda och åkte hem. Jag packade mina saker och bredde en macka för att ha på planet. Vi hade stämt träff klockan 15.30 hos oss för att där rasta hundarna ordentligt och därefter åkte vi till flygplatsen. Nu hade jag en lång resa framför mig.

Tack för en minnesvärd resa!

Helenas reseberättelse från Triple A i januari 2010

När jag landade i Malaga blev jag hämtad av den tyska volontären Daniel som körde mig till Marbella och Triple A. Eftersom jag kom så sent på kvällen åkte vi bara till Triple A för att lämna burarna och säga hej till Bettina. Sedan åkte vi till lägenheten som Ana lånar ut till volontärerna från Sverige. Ana var mitt uppe i att storstäda köket och var så glad över att få träffa mig. Efter en hel dags resande så var jag så trött att jag gick till sängs på en gång.

Dagen efter hämtade Javier och Fatima mig och vi åkte till Triple A. På vägen dit fann vi en pitbull lunkandes i området nedanför Triple A. Han hade ett halsband men var så smutsig och i dålig kondition att Javier bestämde sig för att ta med honom till hundhemmet för ett bad och en skål mat. (Dagen efter kom ägaren och hämtade hunden och han var rasande över att vi hade "tagit" den.)

Jag gick en runda runt sheltret och blev så förvånad över hur många hundar det fanns här. Det var omöjligt att räkna dem men alla var lika glada över att se en. Så fort man närmade sig rastgårdarna kom hundarna rusande och hoppade upp mot gallret för att få en chans att nosa. Jag tyckte lite synd om småhundarna som inte nådde upp till stängslet men försökte sträcka sig så gott de kunde.

Jag tog ut några hundar på promenad och tog dem till rasthagen där de kunde springa fritt. Vilken glädje de visade och vilken fart de flesta kom upp i! Jag fick hjälp av en spansk ung tjej som också var volontär men eftersom hon inte pratade så mycket engelska och jag knappt pratar spanska så var det mycket teckenspråk vi fick använda oss av.

Jag passade på att ta en extra titt på hunden Hecktor eftersom jag vet att det finns intresse för honom i Sverige och det vore passande med en uppdatering. Hecktor var till en början full av spring i benen men när vi väl kom ut till rasthagen så tog han allt i lugnt tempo.

Hecktor

Jag spenderade den mesta tiden i den stora rastgården och blev så förtjust i hundarna Ricardo, Sol och Todd. Tre olika personligheter men alla lika underbara.

Ricardo

Sol

På kvällen åkte jag och Ana ner till en restaurang och åt middag. Vi blev varmt välkomnade av restaurangägaren och maten var utmärkt!

Andra dagen på Triple A var inte lika intensiv. Nu tog jag mig tid att studera de andra hundarna. Jag fick hjälp med att ta ut Valeri för en utvärdering och trots att hon har två starka raser i sig (Dalmatiner och Sharpei) så var hon en genomtrevlig, smart och kärleksfull tjej.

Valeri

När Ana kom började vi göra i ordning de sex hundarna som jag skulle ha med till Sverige. Eftersom vädret inte var det bästa badade vi dem inte. I stället fick de behandling med Frontline, rengjorda öron och avmaskning.

Vi tog med dem hem till lägenheten. Det var till en början kaotiskt men de lugnade sig snart. Javier och Fatima kom över och hjälpte mig att rasta hundarna. Ana kom senare på kvällen och stannade över natten för att hjälpa mig med alla hundarna.

Nästa morgon bar det iväg till flygplatsen i Malaga och två spanska volontärer hjälpte oss med att köra den ena bilen. Det hela gick smidigt och vi kom iväg med bara 20 minuters försening.

Väl framme i Sverige tog det tid med att få hundarna genom tullen men när det väl var avklarat kunde vi gå ut till de väntande ägarna.

Chulo, Buster, Coco, Nora, Juliana och Baby var de hundarna jag tog med och det är alltid lika roligt att se dem komma till sina familjer och jourfamiljer.

Coco och Nora

Buster med familj

Baby

Trissans reseberättelse från Triple A i februari 2010

Från Sverige....

...till Spanien

Att lämna det snörika hemlandet för att komma till ett sommarskoklimat känns förunderligt. Jag njöt av luften och värmen. Värme, nåja, för en spanjor är detta inte den ultimata värmen men för mig, nordbo, är det ljuvligt. Trots att det regnade min första dag här så var det skönt ute, som en svensk vår som riktigt fått upp temperaturen.

Som alltid är man ivrig att åka till Triple A och möta alla vänner och hundar, både de gamla bekanta och nyinkomna av de fyrbenta. Eftersom Triple A sedan förra året har ny styrelse till stor del sammansatt av eldsjälar och volontärer som funnits där i många år och fått in rutiner så skulle det verkligen bli kul att komma dit och se förändringarna.

Det hade regnat förfärligt i Spanien och vissa grusvägar var inte användbara. Det var djupa diken rakt över dem så vi fick parkera bilen upp vid stora landsvägen och gå fram sista biten till hundhemmet. Min första syn var en död hund liggandes vid kanten. Jag vet att många lösa hundar ofta blir påkörda på den här vägen men detta var första gången under alla mina besök i Spanien som jag sett det med egna ögon. Det var mycket obehagligt, särskilt som hunden låg på ett sätt med tassen i munnen som om han dött i smärta. Jag kände på honom, kanske fanns det lite liv kvar, men han var tyvärr kall. Det var ganska tunga ben som tog mig resten av biten till hundhemmet och vi bad någon av personalen där att ta hand om hunden.

På hundhemmet fanns det inget utrymme för sorg för nu tog alla hundarna glatt emot mig med sitt skällande, ett larm som alltid tar musten ur mig första dagen jag är på Triple A.

Ovanan gör att jag går upp i varv, svettas och blir stressad. Solen gassar och det är T-shirt som gäller idag. Åtminstone om man är svensk. De infödda kör med långärmat. Jag strosar runt i hägnen och hälsar på hundarna samtidigt som jag iakttar dem och ser vilka som kan bli presumtiva familjehundar i Sverige.

När jag gjort detta har jag gått ner i varv lite och sätter igång på allvar att checka upp alla hundar och jag börjar med de "gamla" som vi redan har på hemsidan, för att se om de förändrats något i lynnet eller storlek. Det här tar en del tid eftersom det är ett sjå att få ut en hund ur sitt hägn utan att tio andra följer med för de vill förstås också komma ut och ha kul. Det är svettigt och pustigt och framför allt smutsigt eftersom man försöker stoppa alla hundarna med sin egen kropp i grindöppningen. De tränger sig på, hoppar glatt på mig och tassar hamnar både på kläder och i ansiktet på mig, tassar som klivit i bajshögarna i hägnet. Men det är sådant man får ta och jag har nog aldrig lämnat Triple A utan fläckiga kläder. Dagen går och när det är dags att sluta så har jag bara kommit en bråkdel på min kom-ihåg-lista. Men det är en dag i morgon också.

Jag sover som en stock på natten. Jag får hämtning kl 11 och det känns skönt att inte behöva kliva upp i ottan. Jag får skjuts av en svensk kvinna; Berit, som bott i Spanien många år och hon pratar flytande spanska. Det är suveränt och stor hjälp för mig för all personal på hundhemmet pratar inte engelska. Där är det samma glada larm som igår men nu har jag kommit in i det lite. Jag slänger in min matsäck och kamera på kontoret och går sedan direkt in på gården och "suger in hundatmosfären". Det flesta hundarna här är så trevliga och bra att ha att göra med men alltid är det någon speciell hund som kniper ens hjärta. Denna gång är det en "raggsocka", Buster. Han har idag förmånen att få vistas lös på själva gården och därmed kunna hälsa på alla människor som kliver in där. Han kommer fram till mig och vi får sådan fin kontakt omedelbart. Han är en riktig mysfarbror, lugn och kelig.

Buster har varit på Triple A ett år utan att någon sett honom och nu verkade han så deprimerad så personalen släppte ut honom. Det är så att hundhemmet är byggt att småhundarna finns på "framsidan" i sina små hägn och besökare ser dem först. På gaveln och baksidan vistas de stora hundarna och får aldrig samma chans att göra reklam för sig som de små . Det är synd för de stora är mestadels så trevliga. De går tillsammans i små flockar och bråkar sällan. Är det en dominant hund som har problem med andra hundar så får den bo i egen "kupé".

Buster följer mig överallt där jag går. Hans nos sticks försynt upp mellan min arm och sida och han vill ha uppmärksamhet. Visst får han det. Jag vet ju att en hund tar alla chanser till att "snika" till sig kontakt. Jag tar med Buster ut på en promenad, det är skönt att börja dagen så, och han lever upp. Det värmer i hjärtat.

Den skygge Arragon är tillbaka på Triple A. Under den perioden inte Bettina arbetade här fick han bo hos henne för annars sprang han hela tiden upp på stora farliga vägen och letade efter henne. Arragon går inte att stänga in. Trots hundhemmets höga stängsel så klättrar Arragon ut. Han lever fritt och rår sig själv men för Bettina har han förtroende. Men han håller sig undan oss andra. Hundmat har han både på insidan och utanför stängslet så det råder det ingen brist på. Men trygghet kommer han aldrig att känna och blir nog kvar här på hundhemmet livet ut.

Det är många hundar på hundhemmet och väldigt mycket valpar. Den nya styrelsen och personalen har lagt upp ett rullande schema och arbetet flyter på galant. Idag är det nye ordförande Javier som har städning i katthuset. Jag märkte direkt jag kom hit att det var helt annan ordning, en bättre, men oj vad de sliter från morgon till kväll. Ekonomin är tuff för dem och de ordnar middagar och står på marknader och får in lite slantar. Javier har alltid bistått mig förut när jag behövt hjälp med hundarna men nu är han upptagen så det är tur att Berit kan hjälpa mig vid fotografering och mätning m m. Fatima, personal på Triple A, hjälper också till förstås men det märks att alla nu har mer att göra. Men djuren mår bra och det är inga hundar eller katter som är sjuka och inte får behandling.

Den nye veterinären Michael är jättetrevlig och jag tycker alltid det är så skönt att få god kontakt med just veterinärerna för vi kan ha många nyfikna och närgångna hundfrågor som vi vill ha svar på och det gäller då att veterinären tar det på rätt sätt och förstår varför vi frågar, att det är för hundens och den blivande ägarens skull.

En familj anländer och frågar sig för om det behövs volontärer. De har med sig sin vuxne brorson och det är han som är intresserad av att hjälpa. Han är från Tyskland och är här i landet för att bla lära sig spanska. Han är så välkommen och ska börja jobba på fredag.

På kvällen när jag sitter med Ana, vår kontaktperson, i hennes bil ringer en kvinna och säger att hon fångat in en vildkatt. Vi åker genast dit och Ana tar med katten i en bur. Vi åker direkt till en veterinär. Kliniken är öppen sent och de tar emot katten för kastrering. Detta är Ana i ett nötskal. Hon är banne mig makalös! Hon åker runt och matar några flockar vildkatter. Det har hon gjort i alla år jag känt henne. Katterna springer fram direkt när de hör ljudet av hennes bil. Detta gör hon varje kväll. Hon har också lyckats skapa ett rykte att människor ska ringa henne om de fångar en vildkatt så hon kan hämta den och låta kastrera katten. Detta koster en del i bensin och kastreringen som hon själv betalar utom i en del fall då veterinärerna opererar gratis. Sedan hämtar hon katten och släpper ut den där den hittades eftersom det inte finns någon som vill ha den. Men katten kan inte producera några nya kissar åtminstone.

Nästa dag hämtar ånyo Berit mig och vi åker till hundhemmet och gör vår "plikt". Berit är gudomlig, hon har t o m med sig te åt mig i en bamsetermos! Snacka om service! Jag är en tedrickare av guds nåde men på Triple A finns bara kaffe så det har varit tetorka under åren de dagar jag är där.

Vi börjar dagen med en fika faktiskt. Vi sitter ute i solen. Numera finns det ett fikahörn på det s k " kontoret" men vi söker solen. På kontoret finns det många "hörn". Webmaster Diana har sin vrå och hon delar det med second-hand-hörnan och här kan man fynda. Det är inte bara på loppis man står på utan det är försäljning även på hundhemmet.

Just nu finns det även två valpar som gör Diana sällskap. Det är Fatima och Javiers fostervalpar men eftersom de jobbar hela dagarna på hundhemmet så tar de med valparna hit på dagarna och Diana får agera bebisvakt. Dessutom är det många volontärer som pysslar med valparna. När valparna är ute och leker så tar gärna snälla Uma hand om dem. Hon har tagit hand om andra fostervalpar och är så mån om de små.
I en annan del av kontoret finns det skrivbord och telefon och oftast är det Bettina som huserar där men ringer telefonen så svarar den som är närmast förstås.

Berit och jag jobbar på så mycket vi orkar. Vi skrattar åt oss själva för både hon och jag har haft jobbig träningsvärk i benen under natten. Det blir ju mycket spring här på sådant sätt som vi kärringar är ovana vid. Men arbetet känns gott i hjärtat och det är hundarna som ger oss energi. Vi tar ut många hundar för en check och promenad, vi mäter storlek och kollar tänder, petar i öron och tar på tassar för att se hur hunden reagerar. Fotona blir många bara så jag ska ha att välja på när jag kommer hem och ska göra i ordning de bästa för hemsiden. Välsigne digitalkameran. När jag började med detta så var det vanlig kamera och filmrulle som gällde.

Det blir några tepauser i solen under dagarnas lopp. Jag hör fåglakvitter och det är mysigt. Hemma är det inte så många glada fåglar än. Några regnstänk kommer men vi har tur med vädret, det är mest på kvällarna det i så fall drar igång och då sitter jag i soffan och går igenom den info jag skrivit ned om hundarna för att se varjag måste komplettera med fler uppgifter. Men här på hundhemmet sitter vi inte många minuter. Jag vill vara effektiv. Jag lämnar en lista till Diana på de hundar jag valt ut för ADA .och Berit och jag läser i deras papper om uppskattade ålder, datum när de rabiesvaccinerades samt övrig information.

Jag har haft stor hjälp av Berit så det har underlättat jättemycket. Hon i sin tur passade på att ta ut Lindo, hennes skyddsling, och låta honom vara med henne några timmar. Det är svårt för henne att stänga in honom i hägnet igen. Han gråter efter Berit och klättrar på gallret. Vi har lovat att stoppa in honom som jourhund på resan 23:e april om han förstås inte hinner bokas innan dess. Då får han komma hem till sin riktiga familj istället. Men till Sverige kommer han då. Tänk, det var tack vare Lindo jag lärde känna Berit. Hon tog kontakt med ADA för hon ville vädja om hjälp för honom. Det är alltid lika roligt att lära känna nya vänner.

Den nye volontären, "brorsonen", börjar idag och han pysslar lite samt tar ut hundarna på promenad. Det är inte så lätt att veta riktigt allt man kan göra så här i början innan man kommit in i rutinerna och han ser lite vilsen ut men Berit pratar med honom på tyska (den människan kan visst alla språk) och peppar honom, han behövs verkligen här och han gör ett gott arbete. Han svarar då att han har haft en trevlig dag och trivs. Bra, hoppas han fortsätter. Varje volontär är en guldklimp.

Min sista dag dröjer min "privatchaufför" för hon ska först hämta en nyopererad hund på en klinik (man gör inte större operationer på Triple A). Denna väntan gör mig ingenting för jag sätter mig ute på balkongen och läser i solen. Imorgon ska jag åka hem och jag måste försöka hinna få en slappisstund i solen också innan dess. Man glömmer så lätt att det finns annat än hundar. Men när jag är här så vill jag utnyttja varje minut och så mycket ork jag kan uppbåda för ju större chans är det att få en hund adopterad när jag har utförlig information om denne.

Berit kommer till slut och denna sista dag, lördag, känns tyngre än tidigare. Inte för att hemresan väntar snart utan nu är vi rejält trötta. Det börjar bli svårt att hitta energi och kroppen känns loj. Innan en hund reser ska den badas men vi har tur för två av de hundar som ska hem finns i fosterhem och familjerna har förberett hundarna för hemresan. Ana har redan badat Alex och därmed har vi bara stora vorsthen Bruno kvar. Det krävs två att lyfta i honom i badkaret men han är så snäll under hela duschningen. Han njuter nog av denna uppmärksamhet även om det är en våt kontakt.

Lördagar är det alltid rörelse på Triple A. Då kommer det många besökare för att kika på hund och det kommer volontärer för att gå ut med hundarna. Det är fantastiskt att se för de tar hägn för hägn och ALLA hundarna får komma ut på promenad och rasa av sig i den jättestora inhägnade "hagen". Det tar hela dagen för dem men de knogar på, både barn och vuxna.

En familj anländer och letar hund till sig. De fastnar för en valp. Och där kommer en kille med två stora IKEA-kassar med fleecefiltar samt lite hundmat. En gåva till hundhemmet. Fantastiskt! Jag pratar med honom och det visar sig att han är från Danmark.

Jag träffar också den familj som hittade Burly övergiven och nu kommer hit för att ta med honom på en långpromenad. De hade gärna behållit honom men deras arbetstider tillät inte det. Stora trevlige Burly är gudasnäll och ska få komma till Sverige genom Hundrondellens omsorg.

Lille Paquitos fosterfamilj anländer med honom och han tittar lite skrämt omkring sig. Han har ju vant sig att bo i ett lugnt hem nu och gillar inte att komma tillbaka till hundhemmet. Familjen stannar några timmar med honom och sedan tar Ana med honom hem till sig över natten samt lilla Jingle som också bott i familj.

Dagen D. Sömn? Njaaa, med två stora hundar hos sig, för i natt har jag haft Alex och Bruno hos mig, så blir det inte sså mycket av den varan. Två hundar som vistats på hundhemmet en längre tid och plötsligt hamnar på en lekplats. För så uppfattar de nog nya tillvaron. Allt ska undersökas och Bruno bekymrar sig inte om möbler, de är bara ett hinder att kliva rakt över. Puh, till slut somnar hundarna och sedan kan jag koppla av.

Morgonen är tidig när jag går upp. Rastning av hundarna först och främst, städning av mitt boende, frukost samt göra matsäck (det är dyrt på planet), packa ihop allt och förbereda så jag vet var jag har mitt och hundarnas pass. Ana hämtar mig men vi hade inte behövt ha bråttom. Planet är försenat. Det beror på vädret i Sverige så det är det ankommande planet som kommit iväg senare än tänkt.

Ana och jag väntar med boxarna i terminalen. Alex får komma ut och charmar genast våra bänkkamrater, en tysk familj. Plötsligt kommer det fram en man och hejar när han ser hundboxarna. Han frågar om vi är från Triple A. Jag känner igen honom. Världen är liten ibland. Det är han som var med sin brorson till hundhemmet. Han berättar att brorsonen uppskattat sitt arbete med hundarna och jag berättar att hans insats är så otroligt viktig för hundarna. Deras promenader är det bästa för dem, få komma ut och busa, springa, lufta sig.

Jag är ganska eftertrött och längtar att gå ombord. Till slut får vi klartecken att boxarna ska röntgas så vi tar ut alla hundar och skckar iväg boxarna i "röntgentunneln". På andra sidan stoppar vi in hundarna igen och ajöss, vi ses i Sverige.

Hasta la vista, Spain - vi ses igen!

Trissans reseberättelse från Protectorabaix i januari 2010

Här kan du se filmer från Protectorabaix:
Film 1, Film 2, Film 3.
För att se filmerna krävs Quick Time. Kan laddas hem här.

Jag hämtas på flygplatsen av José, den ena hälften av mitt trevliga värdpar. I deras lägenhet ska jag bo under mina dagar i Spanien. Där finns även fyra hundar som man kan gosa med om man får abstinens efter sina egna; Curro och Sassa som hör till familjen och Nora och Bo, två småttingar som bor här tillfälligt.

Bo

Nora

Sassa

Curro

Att komma till Spanien efter att ha vadat i snö senaste månaderna känns märkligt. Här är det grönt och barmark. Tygskorna på, det känns härligt. Det är ju vinter här också men definitivt en mildare än vi har i Sverige. För mig känns det som en svensk vår innan den blir för varm.

Jag måste genast ta några bilder på det gröna och jag gör det från lägenheten. Utsikten är fin även om det mest är sportarenor överallt. Detta distrikt av Elche kallas faktiskt för en sportzon. Nåja, sportintresserad eller inte, grönt och fint är det i alla fall.

Jag installerar mig hos Sonia och José, packar upp några pocketböcker (för här ska även läsas och vilas) och annat. I hyllan där jag lägger upp mina saker ser jag ett bekant, och tillika ett av mina favoriter, författarnamn. Det är Stieg Larsson och hans ”Flickan som lekte med elden” fast på spanska då. Sonia berättar senare att hon älskar hans böcker.

Sängen ser mycket inbjudande ut för resan hit har varit lång. Den började med tre timmars bilresa till för att sedan fortsätta i luften cirka fyra timmar. Jag måste erkänna att jag inte alls har samma ork att vara hundeskort numera mot när ADA startade och nu hade jag inte rest på flera månader. Men att äntligen vara här känns allt toppen; att få träffa alla hundvänner igen och självklart få åka till sheltret och se alla nya hundar. Och de gamla bekanta fyrfotingarna förstås.

Sonia kelar med hundarna

Det var ju kväll när jag landade i Spanien så den här dagen går snart mot sitt slut. Sonia är på arbete till nästa dag. José och jag tar en kvällspromenad med hundarna. Det är ganska kyliga kvällar här så José tar på hundarna täcken. Vi hoppar in på närbutiken också och köper lite mat. Jag ser alla grönsaker som är av större size än hemma och måste bara köpa denna paprika för att ta kort på.

Jag har en lista med mig med olika hundnamn på våra ”gamla” hundar, en lista där jag ska kolla på speciella saker angående vissa hundar och det är alltså frågor från intresserade familjer. De vill veta mera om just ”deras” hund och jag ska först och främst beta av detta. Därefter kan jag gå loss på de nya hundarna.

Tango dricker vatten

Men först måste jag få träffa alla hundarna, kela och busa med dem. Det är en sådan fantastisk känsla för en djurvän och jag önskar ni alla skulle ha möjlighet till detta. Varje gång jag kommer till sheltren minns jag min barndom och min största önskan; att få en egen hund. Men det fanns ingen möjlighet till det. Nu tar jag igen det och frossar i hundar. Lite farligt eftersom man så lätt knyter an till dessa djur och ju faktiskt har möjlighet att behålla en och annan om man hade mer tid och ork.

Det här lilla hundhemmet är Triple A's raka motsats. Jag trivs lika bra på båda för hundarna är lika fina överallt och likaså dessa människor man lär känna. Men detta hundhem är mindre och lugnare. Här finns bara kennlarna och inget mer. Inget kontor, ingen veterinärklinik, inga tvätt- och badmöjligheter för hundarna.

Sedan sist jag var här har man byggt på kennellängan med tre platser till. De är inte riktigt klara än utan man får ta det vartefter det finns pengar och frivillig arbetskraft. Helst vill ju föreningen arrendera ett större område men än har man inte hitta något där priset varit överkomligt.

I mitten av hundgården tronar de blå vattentankarna. När vattnet tar slut måste man köpa nytt och en tankbil kommer och fyller i dem igen. Här tas det vatten till att skura golven i hundarnas kennlar och givetvis till vattenskålarna också.

Den lilla hundgården ligger ganska bra till med lugnt läge. Den är inte alls stor men inhägnad och det är en fröjd när nästan alla hundarna släpps ut tillsammans. Några av hundarna fungerar inte med många andra men de får komma ut på egen hand med kanske bara en eller två andra vovvar till sällskap.

Jag försöker fota och filma så mycket jag kan. Kamerans minneskort blir fullt snabbt. Sonia får ladda in bilderna på USB-minnet och jag tror hon hinner göra detta fyra gånger så många kort tar jag. Men filmsnuttarna tar också mycket plats. När jag kommer hem, vet jag av tidigare resor, kommer jag att sucka högt inför alla foton som ska minskas för att sättas ut på hemsidan.

José sparkar boll med hundarna

Jag tar kort på de två hundar här som ska åka hem med mig och det är Estrella och Pelle (Peluso). Jag ska även ha med mig Chip och Chop hem men de bor hos jourmatte Susanna så vi träffas senare.

Don Pinpon nosar på Pelle

Estrella

Alla upphittade eller inlämnade hundar kommer först till ett jourhem, s k karantän. Det är rutin. De avmaskas och vaccineras och först efter två månader får de komma till sheltret för då anses det inte vara någon fara att de har med sig någon sjukdom. Chip och Chop fick emellertid stanna hela tiden hos jourfamiljen så de har levt ett riktigt familjeliv.

Susana med Chip och Chop

Jag får till mig hundarnas pass och lusläser dem flera gånger för att inget ska ha missats att fyllas i. Det är jätteviktigt att alla datum och stämplar finns där de ska vara. Men om något fattas så går bara veterinären via datorn in på hundarnas journaler och får fram det datum som ska stå passet. Det gäller bara för mig att hitta de rader där han eventuellt glömt fylla i. Jag måste säga att det är en så trevlig veterinär hundhemmet har och han är så förstående att vi är noga med passen. Det känns bra att det alltid är samma veterinär för ju fler resor vi har desto mer bekant blir vi med varandra och det är så skönt att han lär sig och är införstådd med våra rutiner.

Efter passkontrollen bjuds jag på restaurang av mitt värdpar. Man blir verkligen bortskämd och uppassad här och jag säger att de behöver inte göra sig så stort besvär. Vi hundeskorter är glada bara vi har någonstans att sova gratis (en madrass på golvet duger utmärkt) för hotell passar är oftast inte kompatibla med våra plånböcker. Restaurangen ligger på gångavstånd från lägenheten och när vi går dit njuter jag av ett väder som jag knappt kommer ihåg, det kan kan beskrivas som ”ljumma vårvindar”.

Restaurangen ser mycket trevlig och fräsch ut. Den är inte så stor utan mer åt det mysiga håller. På väggen har någon målat en text ur en bok.

Jag väljer en förrätt som låter god när Sonia försöker översätta den spanska menyn och gott var det också. Mycket gott!

Mina dagar går så fort här. Särskilt när jag är med hundarna. Jag fastnar särskilt för en mörk tik, Monique. Hon påminner så mycket i personlighet om min jourhund Yuca. Dessutom kommer hon troligen bli lika svårplacerad som Yuca pga sin storlek och utseende och det får mitt hjärta att mjukna ännu mer.

Lille Roqui är en mindre breton och så vacker. Han är lite rädd ännu men vill gärna kela. Helst utan andra hundars inblandning – han vill själv ha alla klappar. Svartsjuka där kanske?

Gonzales historia gör mig lite ledsen men man nar hört liknande förut. En kvinna ringde till en för sheltret ansvarig personal och sade att hon lämnat in Gonzales på ett hundhotell, betalat för en vecka men sedan inte tänkte hämta ut honom. Hon skulle flytta utomlands. Nu fick sheltret antingen ta hand om honom efter den betalda veckan eller också låta bli men själv brydde hon sig inte.

Lilla yrhättan Carla blev också en av mina favoriter. Så kontaktbar och kelig, så glad och livsbejakande. Hon blir en härlig familjehund.

Vår ” gamla” hund Juli har blivit så fin. Hennes päls är tjock och härlig. Hon har fått behandling mot fästingsjukdomen Erlichia och ska testas om framåt försommaren. Juli är mycket lekfull och full fart i så hon ser verkligen frisk ut nu.

Unga huskytiken Lolita blir säkert en fin hund för den aktiva ägaren. Nu är hon en ung tös som är otroligt aktiv men så snäll och mysig.

Tanna är också hon en hund som redan finns på vår hemsida, så även grabben Lennon. Dessa båda ”trasselsuddar" är så trevliga och goa, jag har bara gott att säga om dem. De kan båda bli bra familjehundar.

Lennon

Ramona Tanna

Tanna

Unghundarna Kats och Canela, Ramona och Don Pinpon. Alla hundarna här förtjänar att presenteras och jag har så mycket gott att säga om dem.

Mina dagar går mot sitt slut. Mina böcker också, två av dem är utlästa, och jag har haft några toppendagar här i Elche och hos Sonia och José. Det har varit soligt väder de sista dagarna och riktigt varmt på balkongen.

Sista dagen kommer volontären Isabelle till lägenheten med två nytvättade hundar, Pelle och Estrella. Hundarna är så glada och inte ett dugg rädda för den nya miljön.

Framåt 17-tiden är det dags att åka till flygplatsen och checka in. Mitt plan går 19.35 men det är bra att vara ute i god tid. Denna gång har vi sådan otrolig tur vid incheckningen. Vi behöver, pga någon slags strejk inom Norwegian tror jag de förklarade, inte betala för boxarna. Hundarna åker gratis!

Hem till Sverige och snö. Brrrr. Det blir en omställning som jag inte vet om jag är så sugen på….

Brev från en volontär hos Edith Birrell

Livet i Alora!

Jag var nere hos Edith i tio dagar under juni månad. Totalt fanns där 23 hundar,
varav två var lite större valpar och tre var nyfödda. Det var en härlig upplevelse att vara där med alla dessa underbara hundar.

Så här kunde en vanlig dag hos Edith se ut:

Man vaknade och drack en kopp kaffe, sedan städade man ur badrummet där valparna höll till då dem ännu inte fått sina vaccinationer. De tre nyfödda matades med nappflaska varannan timme och man fick se till att de kissade och bajsade ordentligt och låg i en varm bädd. Sedan skurade man av resten av golven i huset och så var det dags för hundarna att få sina mediciner, de som var i behov av det. De andra hundarna fick vanliga vitamintabletter för
att inte känna sig utanför. I början var det lite svårt att ha koll på vilka som fått och inte fått men efter någon dag så lärde man sig se hundarna på ett annat sätt och man kom ihåg vem som fått vad.

Två hundar, Carly och Zara fick mjukmat inne i skafferiet så att de andra hundarna inte skulle äta upp deras mat. När alla var mätta och nöjda så var det dags för en själv att äta frukost. Edith såg alltid till att det fanns mat på bordet och hon skötte all matlagning och diskning. Man blev lite bortskämd.

De hundar som kunde gå på promenad utanför inhägnaden fick man ta på en runda på morgonen innan det blev för varmt ute. Det var lika roligt att komma ut en stund och även om promenaden inte var så lång så njöt dem av varje sekund.

Så blev det till att plocka hundbajs i trädgården och det kunde ta lite tid med tanke på antalet hundar men rent och fräscht blev det. När man ändå var ute så fick man ju passa på att ha lite lektid så vi kastade bollar och brottades.

När solen stod som högst på himlen så höll sig alla hundar inne, då passade jag på att simma lite i poolen och ta det lite lugnt för mig själv. Men rastlös som jag kan bli av att ligga still så ville jag hellre leka med hundarna. Så fort man satte sig i en stol eller på marken så kom en hund och ville sitta i ens knä. Man behövde aldrig känna sig oälskad.

Ediths trädgård är full av apelsinträd så vi plockade nya apelsiner varje dag och gjorde egen juice. Den smakade fantastiskt, mycket bättre än de man köper i affären.

När alla hundarna gått in så släppte man ut de tre som bodde på andra sidan huset. Tre hundar som alla var lika älskvärda men som inte kom överens med resten av gänget, så de fick bo för sig själva. Den ena hunden, Heather, kunde bara stå och titta på dig i evigheter och hennes ögon avslöjade hur mycket hon älskade en.

Det fanns ju alltid jobb att göra med hundarna, klippa klor, borsta, rensa öron och bara ha en social mysstund. Alla ville ha ens uppmärksamhet och det bästa jag visste var att lägga mig ner på rygg på marken och låta alla hundar sätta sig på mig och lägga sig runt mig. De stora valparna ville ligga på mitt huvud och Radar tog alltid första parkett på min mage. Där satt han som herren på täppan och kollade läget. Det är en känsla jag aldrig kommer att glömma.

Koppeltränade gjorde vi också, vissa hundar var otroligt lätta och andra var desto svårare men ingen var omöjlig.

Edith får ju in en del pengar genom att sälja saker på marknaden som vänliga människor har skänkt till henne. Det kom en fullastad bil med saker som vi fick gå igenom och sortera efter huruvida de var säljbara eller inte. Detta tog tid och det var tungt att bära alla lådor men det är jättebra för pengarna hon får utav det.

Efter lunchen så hade man tid att göra lite vad man ville. För min del innebar det mera mys och att borsta den stora hunden Henry som har så mycket och tjock päls. Han älskade att bli borstad eller helt enkelt bara berörd. Han satt helt still och om man slutade borsta honom så vände han bara upp huvudet och tittade på dig som för att fråga varför man slutade.

Ibland åkte vi iväg till affären och köpte mat till både oss och hundarna och några gånger var vi ute och åt på restaurang. Om det blev mat över så tog man med sig det hem till de små liven.

En dag åkte vi upp till alla de vackra sjöarna som finns lite längre bort i bergen. Där badade vi och njöt av ledigheten.

Livet med hundarna är inte alltid en dans på rosor för de tre små valparna överlevde inte och det var med stor sorg vi tog farväl. Dessa tre valpar hade hittats i en soptunna, ihop med fyra redan döda syskon. Edith gjorde allt hon kunde för att rädda dem tre men det var tyvärr för sent. När sådant händer så blir man bara mer och mer förtvivlad över människornas beteende. Då är det tur att det finns dem som räddar hundar och som älskar dessa underbara varelser.

När det var dags att sova så följde två hundar (Tio Pepe och Bertie) med mig upp till sovrummet. Tio Pepe, som är sjuk i Leichmania och nästan helt blind, sov i min säng och Bertie valde att sova på hundbädden bredvid sängen men varje morgon så hoppade han upp och gav mig en morgonkram genom att lägga sig över min hals.

Under nattens gång så väcktes man lite då och då av hundarnas sång när månen steg upp. Det var riktigt häftigt att höra deras ylanden, det började alltid med en hund och sedan stämde resten av gänget in samt grannarnas hundar. Efter en stund så slutade alla samtidigt och det blev helt tyst.

Min tid hos Edith var helt fantastisk och jag längtar redan tillbaka dit. Hon och jag kom att bli bra vänner, förmodligen för resten av våra liv. Jag adopterade en hund (Halo, f.d. Tinker) från henne tidigare i år och det var så roligt att få ha sett hennes hem i Spanien. Alla hundar förtjänar en andra chans!

Helena Barkhult

BREV FRÅN ALORA

Jag och min sambo Mats fick äntligen möjlighet att gemensamt åka till Spanien och detta händer då inte ofta. Eftersom vi har både hästar och hundar hemma och svårt att få djurvakt så får vi åka bort en i taget. Men nu gick det ihop sig och vi passade då på att besöka två för oss hittills obekanta ställen eller snarare hundhem ska jag väl skriva (för det var då inga berömda turistmål som hägrade) eftersom en semester för oss är lika med arbete med hundar. Vi hade tidigare bara haft mail- och telefonkontakt men nu skulle vi även träffa Edith Birrel som har en del hundar på vår hemsida. Hon bor i Alora och det var min första visit där. Vi hade en jättetrevlig dag bland fina goa hundar och så förstås Edith och hennes tillfälliga "hjälpreda" Lena som annars bor i Sverige. För det första var vädret helt ljuvligt här, särskilt som vi lämnade ett snöigt och gråkallt Sverige. I Alora kunde man gå i kortärmat och bara njuta.

Álora

Vissa gator i Álora var mycket branta

Edith hämtade oss vid flygplatsen och nu gick turen inåt landet istället för utmed kusten som det annars alltid blir när vi ska till Triple A. För mig som mer gillar "bonnlandet" var det mysigt och jag kände mig mer hemma här än bland Marbellas turistliv, även om det också kan kännas kul som omväxling.

Det var mycket att titta på under resan så jag glömde tid och vet ej hur länge vi åkte men kanske en tre kvart någonting innan Edith sade att vi nu snart var framme. Alora är en liten vacker stad som ligger mellan två berg. I dalen blir det oerhört hett på somrarna berättade Edith. Jag kan tänka mig det med tanke på läget och jag var glad att det inte var sommar nu för dagens temperatur var tillräcklig för mig. Det var som en svensk sommardag och fullt tillräckligt med sol.

Ediths hus och trädgård

Edith bor lite utanför staden och en smal väg gick ned till hennes hus och stora trädgård. Här mötte oss Lena och en flock glada hundar. Alla ville hälsa men Fred var lite blyg till en början. Han är nog en mer försiktig kille som vill ta det lite lugnt och läsa av en först.

Välkomstkommittén

Volontären Lena med Charlie

Lena och Edith frågade om vi ville ha te först av allt och det ville vi absolut för den ynka temuggen på flyget smakar inte så bra och en annan är ju en inbiten tedrickare. Sedan visade de oss runt i huset som är så häftigt, åtminstone om man gillar stora stenhus med vrår och rum lite överallt i olika plan. Jag blev tokkär i huset. Det var verkligen min stil.

Mats med Henry och Tiger

Trissan kelar med Sven och Harty

Alla ville ha uppmärksamhet

Edith berättade om hundarna. Hon berättade också om grannarna Åtminstone en del av dem är rent för hemska. En sköt ihjäl en hund för henne. Förgiftat kött och glödlampor har t ex kastats in för att göra skada och grannarna skriker och gapar när de går eller rider förbi (jodå, det kan vi intyga för vi fick uppleva detta). Lena var strong och gick fram till staketet och sade ifrån men grannarna betedde sig så nonchalant så man får verkligen vatten på kvarn att spanjorerna misshandlar och vansköter sina djur. Jag frågade Edith om det inte var svårt och hon var förstås orolig för hundarna (när hon åker till stan eller annat ärende stänger hon in hundarna i huset) men inte för egen del, hon var så van sade hon och dessutom var det hon som var först på plats och vägen de använde var hennes privata. Jag tycker det är för jäkligt och skulle nog inte orka med en sådan tillvaro men Ediths skinn på näsan är hårdare än mitt.

Soldyrkare

Sven är en riktig kelgris

Harty gillar att koppla av ibland

Och det här är en tuff liten dam och det visste vi förstås redan eftersom vi förmedlade en del av hennes hundar för ett par år sedan och känner henne i viss mån (däremot har inte jag besökt henne förrän nu). När ADA delades och "hälften" blev Hundrondellen tog de hand om Edith och Portugal medan vi hade kvar Triple A men nu har Edith också bett ADA om hjälp eftersom hon är sliten och alla som kan stötta är välkomna.

Köket är en samlingspunkt i alla hem

Matdags!

Harty är inte riktigt mätt än

Lena har en pratstund med Henry och Alice

Siesta

Vi smakade färsk apelsinjuice som Edith pressar från egen skörd

Edith visar sin licens

Edith visade oss sin licens som hon skaffat som intyg att hon är godkänd som Rescue home för hundar. För Edith är det viktigt att allt är seriöst och noggrant för hon är medveten om att som privatperson kommer många rykten i svang från illasinnade människor. Edith visade oss också sitt medicinskåp för hundar, mycket ordentligt med uppstaplade salvor, pillerburkar, bandage och annat i apoteksväg. Jag förstår att det prutas definitivt inte på hundvård om det behövs sådan och med tanke på vad medicin till djur kostar förstår jag att detta tär hårt på Ediths ekonomi och jag påpekar det för henne. Hon betonar då gång på gång att det är inget att göra åt och hon gör vad hon kan och måste för i de situationer en hund behöver vård spelar pengar ingen roll.

Alice passar på

Arbetet kan vara ett "skitgöra"

Edith är en pigg kvinna men åldern tar ju ut sin rätt och hon är innerligt glad för Lenas hjälp. Samtidigt oroas hon av att Lena snart måste resa hem. Hon ber oss leta efter någon mer som vill åka till Alora och hjälpa till med hundarna. Trots att hon behöver även vår hjälp för att förmedla sina hundar ber hon också för sin "hundbekant" Irene Lawson. Vi var lite tveksamma, räcker vi till för fler hundar men vi kan ju alltid kika på Irenes hundar. Hm, det ska man ju inte göra, hur galen kan man vara. Men jovisst, för Edith skjutsar oss till Irene och naturligtvis fastnar vi för flera genomtrevliga hundar.

Irene och Rafael

Irene som är engelska men tillsammans med sin man bott i Spanien 30 år har flera hundar hemma hos sig och mycket välstädade hägn till dem.

Irene har en ung man anställd som sköter hundarna, matar och städar samt varje dag tar ut dem på promenad i kvarteren. Irene säger att detta anser hon viktigt för det håller hundarna sociala och trevliga. Och det kan vi verkligen intyga, inte minst sedan vi möts av genomtrevlige Rafael. Åh vilken ljuvlig podenco! Mitt hjärta smälter.

Irene har även köpt en bit land där hon byggt upp ett litet och mycket trevligt shelter - på en mycket lämplig plats för det är byggt bredvid ett s k "killing station". Här finns också en man anställd och vi träffar honom. Han visar oss runt och jag förstår att hundhemmet är ganska nytt för det är inget slitet och man håller fortfarande på att bygga inhägnader. Träd och buskar finns fortfarande kvar oförstörda men hur länge? Nu är det i alla fall jättefint och framför allt så rent! En man - och han hinner sköta hela hundhemmet. Visst är det ganska litet men ändå!

Det är blandade typer av hundar här. Irene berättar att så fort hon har plats på sitt hundhem går hon in till grannarna dvs killingstationen och ber om några hundar. Man känner varandra nu och personalen på killingstationen vet att Irene arbetar för att finna nya hem till hundarna. Det finns många hundar som vill slippa sitt fängelse men Irene går aldrig in till själva hundarna. Istället ber hon personalen om att tömma vissa rum på hundar. Hon skulle kunna gå in och välja ut de minsta och sötaste och mest lättplacerade småvovvarna men hon vill inte spela Gud och peka: "du är liten och söt och får leva, du är svårplacerad och får dö". Istället säger hon helt enkelt en siffra och ber att få de hundar som vistas i just det rum vars siffra är målat på dörren. Ibland överlämnas valpar och andra sötnosar men ibland får hon en svår ras men Irene tar emot med öppet hjärta och detta tycker jag verkligen hedrar henne som djurälskare. Vi träffar en av de mer "svåra" hundarna hon fått, den goa och keliga killen med avklippta öron. Att hitta ett hem till honom blir inte lätt, vem i Spanien vill ha en hund med sådana öron? Tyvärr kan inte vi heller ta in en sådan typ av ras. Så kanske han t o m får tillbringa resten av sitt liv på hundhemmet men han har ett stort fint hägn och delar det med en äldre cockerdam.

Det är dags för oss att åka. Dagen har varit sprängfylld med nya intryck och många nya möten. Så många fina hundar överallt och bland alla dessa otaliga hundar idag har jag inte mött en endaste en som är stressad eller aggressiv. Det är makalöst tycker jag med tanke på vilken svåra trauman en del av hundarna varit med om. Men istället är de så glada för minsta lilla klapp och uppmärksamhet.

Vi har redan många hundar på hemsidan som vi ska försöka hitta bra hem till men vi lovar Irene at ta oss an några stycken så länge. De är ju så fina allihopa men vi väljer ut sex stycken i olika storlek och bland dem finns förstås min nye hjärtevän Rafael.

Vi får skjuts till busstation av Irenes man och är ganska trötta när vi äntrar bussen för att åka tillbaka till Marbella. Det är några mil att åka och det hinner bli sent och kolsvart ute innan vi är tillbaka igen och trötta ramlar ihop i sängen. Imorgon är det nytt arbete på gång; då ska vi fortsätta på gårdagens arbete där, att mäta och fota och lära känna de hundar som ADA ska förmedla.

Mats & Trissan

Kajsas brev från resan till Triple A 20-24 januari 2009

Tisdag 20/1

Det här var min andra resa till Triple A i Marbella och denna gång skulle jag vara där på egen hand. Dessutom skulle jag äntligen få med mig min hund Curly och min dotters hund Toby (Tarzan på ADA:s hemsida) på hemresan några dagar senare.

Jag tog tåget från Nyköping 06.15 för direkt resa till Arlanda. Kl. 08.15 träffade jag Trissan och Eva från ADA, som kom med två tomma boxar och chipscanner, som jag skulle ta med till Marbella. De var jättetrötta, eftersom Trissan anlänt på natten med hundar från Protectorabaix i Alicante och bara sovit några timmar hos Eva innan det var dags att åka tillbaka till Arlanda.

Incheckning av mig och boxarna gick väldigt smidigt och Trissan och Eva kunde lämna mig och åka hem igen. Snart visade det sig att min avgång skulle bli minst en timme försenad p.g.a. mycket snö och is i Oslo, där mitt plan skulle starta på morgonen. Alltså hade jag nu tre timmar på mig tills mitt plan skulle lyfta. Vid 11.30-tiden kom vi iväg och jag fick väldigt trevligt ressällskap. Jag satt allra längst bak och bredvid mig satt en jättetrevlig kvinna från Luleå. Hon är hundägare och familjen har ett radhus i Spanien. Vi hade massor att prata om både om hundar och andra gemensamma intressen.

Cirka 90 minuter försenade landade vi i Malaga och jag skulle ta emot våra tomma boxar på bandet. Boxarna var ställda i varandra i fyra halvor och jag såg dem komma på bandet. En bit framför mig stod en kvinna med ett hundkoppel och jag hörde henne förfärat utropa: Det kommer en halv box! Jag förstod direkt hennes panik och sprang fram och sa att det var mina boxar. Hon hade sin labrador med på planet i en liknande box och trodde att han kommit ur boxen. Vilken lättnad för henne att det inte var så!

Svenskar som såg mig med de tomma boxarna tittade ganska obehagligt på mig och flera kommenterade det. De hade sett TV-programmet om Julie Rescue några dagar tidigare och undrade upprört om det var henne jag skulle till. Det kändes skönt att kort få berätta om Triple A och ADA som positiva motvikter till Julies verksamhet. Jag fick vänta en halvtimme på Marbellabussen och lyckades baxa in boxtraven i bagageutrymmet.

I lägenheten var det tack och lov varmare och mindre fuktigt än sist jag bodde där med Carina i december. Yvonne hade städat så fint i hela lägenheten, så det kändes riktigt hemtrevligt men lite ensamt. Jag fixade lite mat, lyssnade på Carinas CD-skivor och löste korsord. Jag ringde Bettina, som förestår Triple A, för att få skjuts morgonen därpå.

Huset med lägenheten vi får låna till våra hundeskorter

Onsdag 21/1

Solen sken men det var ganska kyligt. 09.15 stod jag vid busstationen och väntade på Bettina, som snart dök upp och så fortsatte vi till Triple A. Det var trevligt att återse människor och hundar där uppe.

Sedan mitten av november har jag haft Curly inkvarterad på Tracys fina lilla hundhotell uppe i bergen och sedan mitten av december har även Toby bott där med Curly och Christina ( en annan ADA-hund, som reste hem veckan innan med Carina). Nu fick jag veta att Tracy måste åka till England tidigt fredag morgon, så hon behövde lämna våra hundar till mig redan torsdag eftermiddag i stället för fredag eftermiddag. Jag hade tänkt tillbringa tre dagar med hundarna på Triple A, vilket nu blev förkortat till två dagar.

Jag ägnade en hel del tid till att kolla pass och labpapper för Toby, Pinto och Bianca. Jag kollade åldern på Bianca och Pinto för säkerhets skull och det stämde med den ungefärliga ålder som angetts på ADA:s hemsida. Försökte också kolla åldern på de andra hundarna på ADA:s lista. Hittade några i den tjocka pärmen, men pärmen behövdes även av Diana och Celia i deras arbete på kontoret. Jag ägnade också mycket tid till den lilla ensamma valpen Lisa, som placerats med två andra valpar, men som ändå var ensam och utanför deras gemenskap.

Jag träffade en mycket trevlig holländsk kvinna och hennes dotter i lägre tonåren. Dottern hade bett länge att de skulle åka upp till Triple A, för hon ville hjälpa till där på lördagarna. Nu hade de förälskat sig i lilla Spike, 7 månader, och de skulle gärna vilja adoptera honom. De hade redan en drygt 8-årig f.d. gatuhund, som de tagit hand om helt på egen hand när de just flyttat till Spanien för 8 år sedan.De bodde ganska trångt, så de kunde egentligen inte ha en hund till. De fick ta ut Spike på promenad och kom tillbaka helt förälskade.

Under dagen på Triple A kom nya hundar in och några människor kom och letade efter sin hund som försvunnit. Veterinären Griselda opererade större delen av dagen. Hela tiden pågick också spolning av golven i de olika hägnen för att hålla en god hygien. Denna soliga dag var det påtagligt mycket lugnare på hela hundhemmet än vid mitt tidigare besök, när det var kallt och ruggigt väder. De flesta hundarna låg utsträckta i solskenet och bara njöt.

Vid 15-tiden fick jag skjuts till lägenheten av Ana och en stund senare kom Javier och Fatima och hämtade mig. De ville visa mig Gamla stan och vi hade några trevliga timmar tillsammans där och sedan åt vi lite kvällsmat hemma hos dem. Jag fick träffa deras hundar Julio, Rio och Tiba, alla f.d. gatuhundar, och deras lilla skyddsling Sergio, som de hittade ute bara några veckor gammal. De hade matat honom varannan timme dygnet runt i början men var nu nere i var tredje timme. Vilka djurvänner! Jag träffade också deras två katter.

Torsdag 22/1

Inte riktigt lika fint väder som dagen innan, men ganska varmt. Javier och Fatima hämtade upp mig på väg till Triple A. Febril aktivitet på Triple A. Jag hoppades få hjälp av Javier med att kolla upp ett par hundar för eventuell bokning, men han hade massor att göra. Jag träffade ett trevligt ungt par som kom med Willy (f.d. André), 4 månader, för vaccinering. Jag ägnade mycket tid till valpen Lisa, som nu hade fått det riktigt jobbigt. De två andra valparna hade nämligen fått sin mamma till sig och hon anföll Lisa gång på gång. Jag tog hand om Lisa och varskodde personalen om situationen.

Jag hjälpte Griselda när hon skulle avmaska och vaccinera några nyanlända hundar. På eftermiddagen kom en sympatisk ung man som ville adoptera Lisa, vilket gladde mig mycket.

Tracy kom ner till Triple A med Curly och Toby och vi var båda mycket rörda när jag tog över våra hundar från henne.

Ana skjutsade oss ”hem” och hundarna sprang lite tveksamt uppför trapporna och in i lägenheten. Toby la sig nästan direkt och sov medan Curly gick runt och kollade in allt. Sedan sov båda lugnt och ingen tiggde när jag åt min mat. De fick mat och vi gick till Ana och Leslie med rastning på vägen. Läskigt att gå med två vimsiga vovvar på de smala gatorna nästan utan gångbanor och med snabb trafik!

Trevlig kväll med te och konståkning i TV. Pinto och Bianca bor där tills de åker med mig till Sverige på lördag. Leslie har mycket svårt att skiljas från Bianca, som utsett honom till sin ”husse” och sover i hans säng. Hon har bott där sedan hon kom till Triple A och födde sina valpar våren-08. Promenad hem i duggregn med rastning på vägen.

Fredag 23/1

Tracy hade sagt att Curly och Toby hittat på mycket hyss ihop, så jag vågade knappt sova hundarnas första natt i den lånade lägenheten, men de skötte sig perfekt hela natten. Ville inte lämna hundarna ensamma och ville inte ta dem till Triple A igen, så det blev en riktig inomhusdag med regnet skvalande utanför. Hundarna sov till cirka 09.30 och då blev det rastning och sedan frukost för alla. Hundarna sov och jag skrev reserapport.

Promenad igen och vi träffade en lös liten spaniel, vänlig och mycket efterhängsen, alldeles vid ett av Anas alla kattmatningsställen. Ringde Ana som sa att den säkert hörde hemma i något av husen där och att folk bara släpper ut sin hund så för rastning på egen hand alldeles nära biltrafik. Hopplöst väder och jättehalt kring huset och i trappan. Slemmiga klinkerplattor och målad asfalt med slemmig beläggning. Hittade till vår lycka en påse med tuggbitar, så de fick var sin. Jag gick en runda med hundarna, nu i soligt väder.

Ännu en trevlig kväll hos Ana och Leslie. Jag var avslappnad och de var ledsna inför avskedet från Bianca och Pinto. Vi var tillbaka i lägenheten vid 22-tiden för att sova vår sista natt i Marbella.

Lördag 24/1

Storstädning av lägenheten och flera promenader. Fint och varmt vårlikt väder. Vi var helt klara vid 13-tiden, så då gick vi ner till Ana och Leslie så att hundarna fick rusa av sig med Pinto och Lucy i trädgården medan Ana var och tankade bilen inför resan till Malaga. Snälla Leslie bjöd mig på te och kaka på altanen i solskenet. Vid 14.30-tiden gick vi tillbaka till lägenheten och väntade där tills Ana och Fatima kom och hämtade oss. I bilen fick jag äntligen Curlys pass och såg att allt stämde. Curly och Toby satt redan i sin box, Pinto i mitt knä och Bianca i Fatimas knä. Ana och Fatima pratade spanska hela vägen till flygplatsen, så jag hade tid att fundera på dagarna som gått och den förestående flygresan.

På flygplatsen gick allt väldigt fort och smidigt, så vi satt och pratade ett tag innan vi lämnade ifrån oss de två boxarna med våra hundar. Tyvärr måste vi ta ut hundarna igen vid incheckningen för att boxarna skulle röntgas, men de var så lugna och gick snällt in i boxen igen efter röntgenproceduren. Det var bara i säkerhetskontrollen jag fick lite strul. Bl.a. höll jag på att bli av med de fyra hundkopplen, för att kontrollanten verkade tro att jag tänkte strypa någon med dem på planet! Som tur var lugnade han sig, när jag visade kvittot på att jag checkat in fyra hundar.

Resan hem gick ganska snabbt och smärtfritt trots en hel del turbulens över Pyrenéerna och även längre norrut. Trissan hade ringt till tullen på Arlanda och meddelat att det skulle komma hundar till terminal 2 kl.22.50 och där satt en jättetrevlig kvinna och väntade när vi kom in. Allt gick fort och bra och så var det bara att rulla in till de väntande hundägarna och Eva från ADA. Hundarna var lugna och glada om än lite undrande förstås. En underbar känsla att ha alla hundarna på plats och att kunna släppa ansvaret för två av dem.

Kajsa, hundeskort för ADA

Trissans brev från första resan till Protectorabaix

Äntligen var det dags att göra den första hundeskortresan för Protectorabaix och det var undertecknad som fick det stora nöjet. Det kändes väldigt högtidligt och spännande även om jag gjort många resor till Spanien under åren men då för andra hundhems räkning. Nu var det debut för Protectorabaix och för första gången skulle de sända hundar till Sverige så de var också mycket spända och uppspelta.

Det var ett bra tag sedan jag besökte Portectorabaix, närmare bestämt i juli då Carina och jag åkte dit för att diskutera ett samarbete. Att komma till sheltret och träffa hundarna igen kändes så bra. Ingenstans är det så välskött som här. Det är ett litet shelter med få hundar och man hinner därför med att både aktivera och kela med hundarna såväl som städa och utfodra. Eftersom hundarna har så mycket och nära kontakt med volontärerna så är de otroligt sociala och kontaktsökande. Också att de nu fått en terapeut som gratis erbjudit sin hjälp och ger hundarna massage; "healing touch", är ju underbart! Hundarna får alla möjligheter till att vänja sig vid närkontakt. Jag kan utan att tveka välja ut alla de nya hundarna här till att komma in på vår hemsida eftersom de var så öppna, härliga och trevliga.

Se film på lekande hundar här . (Quicktime krävs)

Min resa blev ett fint minne för jag råkade faktiskt anlända till Elche när man firade St Antoine (Antoine är ett helgon som värnar om djuren) och alla helger firas ordentligt här. Det var en dag då man välsignade djuren och folket gick man ur huse och det var pompa och ståt och musik, ett riktigt "stadsparty". Förutom alla djur man kunde se överallt så var det även stånd med olika saker att köpa och på en stor sandplan stod tält uppresta och där fanns det för Spanien typisk mat att få. Paella var förstås med på "menyn" och stora plana pannor stod över öppna eldar och puttrade. Även ett slags "kaffe" dvs ett surrogat för kaffe som man använde sig av under nödåren och även om jag inte tycker om kaffe så ville jag smaka detta. Det var jättegott! Sött och smakligt. Jag fick veta att man gjorde det av samma söta som används till öl, malten om jag förstod rätt.

Se film här. (Quicktime krävs)

Andra dagen fick jag träffa sheltrets veterinär Alfredo när han fyllde i de pass hundarna skulle ha med på resan. Kliniken var ren och fin och personalen trevlig. Detta var Alfredos första "svenska" hundar och han var nog lite nervös först så han inte skulle göra fel med passen men jag kontrolläste dem och allt såg bra ut. Jag kände mig väl till mods med denna klinik och fick direkt förtroende för denna veterinär, något som är mycket viktigt för oss i ADA. Det arbete vi lägger ned på de hemlösa hundarna sker helt ideellt och på vår egen fritid och då ska det bygga på ärlighet.

Hundarna hade redan badat innan jag kom till Spanien. Vad jag fattade för så var det någon slags djurbutik som erbjudit sig att göra detta gratis och även klippa klorna på hundarna. Någon ohyra hittade nog inte denne på hundarna eftersom Protectorabaix regelbundet behandlar dem med Frontline men ett bad innan resan är ju inte fel. Nu är det ganska torrt och rent på sheltret och gräsbelagt på hälften av ytan där hundarna springer så de är inte leriga eller svårt smutsiga men dammiga kan de förstås bli när de busar omkring och brottas på marken.

Boxarna jag haft med mig skurades ur och förbereddes för hundarna. De sprang nyfikna omkring och undrade över vad det var.

Dagen D var det liv och rörelse. Det var nio personer på hundhemmet som hjälpte till för de var alla så nyfikna och glada över att fyra av deras hundar äntligen skulle få flyga till sina egna familjer så de ville absolut närvara denna stora stund.

Vi åkte i två bilar till flygplatsen eftersom det även nu var flera som ville följa med. Jag hade fem "assistenter" som hjälpte till vid incheckningen så det var en lyx må jag säga. Allt flöt på precis som det skulle och innan hundarna stoppades in i boxarna fick de på sig täcken som Rosanna, en av hundhemspersonalen, sytt åt dem. Man kan verkligen prata om omsorg om hundarna här. Nu var det första gången jag flög med hundar från Alicante och med Norwegian så vi visste först inte vilken temperatur det var i det lastutrymme där djuren sitter. Men fick sedan veta att det var mellan 18-24 plusgrader så då fick täcket åka av på några av hundarna.

Resan gick bra, ingen turbulens, och till ett vitt Sverige kom vi framåt natten. Det var inte så kallt, mest blötsnö. Jag tog emot glada svansviftande hundar när vi åter möttes. Endast lilla Candy såg lite fundersam ut men de andra tre var uppåt. Martin ville genast komma ur boxen men först måste passen kollas förstås. Men snart kunde jag köra ut hundarna till sina väntande familjer. Jag tror alla blev nöjda. De satt tysta med sina hundar och försökte nog smälta denna stora stund.

Den här texten innehåller ju idel positiva ord så man knappt tror det är sant men resan var så pass fin och gick utan några komplikationer. Det brukar annars alltid hända något men allt avlöpte som det skulle.

Trissan

Fler hundhemsbrev hittar du här.