Hejsan!
Jag tänkte bara skriva några rader om Bettan som kom till mig 28 maj 2003. Hon hette då Betty. Oj, vad spännande det var att sitta där på Arlanda och vänta på flyget med hundarna.  

Jag har själv varit ner två gånger genom ADA, till Triple A och till APAN. Det var otroligt intressant och roligt att hjälpa andra att få hem sina bokade hundar till Sverige. 

Hon är det bästa som hänt mig, otroligt sällskap. Bettan var med mig dygnet runt (inklusive på jobbet som ronderande väktare) fram till i våras, då jag fick nytt jobb där jag inte kunde ta med henne. Som tur var så fick jag tag i en kanonbra hundvakt som hon älskar att vara hos. Men nu ska vi tillbaka i rondbilen igen, båda två.  

Bettan är en riktigt kämparhund. Hon blev påkörd av en bil i oktober -03. Vi var på jobbet och skulle ronda en firma när hon sticker rakt ut på vägen och på väg tillbaka till mig så hinner det komma en bil. Det blev ilfart till Ultuna djursjukhus (jag bor 7 mil från Uppsala). Klockan var då 04.45.

Väl inne upptäcker dom att ALLA ben i kroppen hade klarat sig men däremot så hade mjälten spruckit, bägge lungorna blödde och hjärtat hade fått sig en rejäl smäll så det hoppade hur som helst.

Efter drygt 1 vecka med dygnet runt-bevakning av en djurskötare och en operation så fick jag beskedet att hon skulle klara sig och få komma hem om några dagar.

Jag fick sedan veta av min lokala veterinär att detta tydligen var ett av Ulltunas svåraste fall där matte/husse inte ger upp. Ulltuna bekostade drygt hälften av mina utgifter eftersom dom använde detta fall i utbildningssyfte. Hon fick inga men alls utan ca 1 vecka efter att hon kommit hem var hon som vanligt igen, lite sämre kondition bara, men det tränade hon upp ganska snart. 

Bettan är en riktig ögontjänare, talar otroligt mycket med sina ögon. Förstår otroligt mycke av vad man säger. Alla som träffar henne blir imponerade av att hon är så söt, snäll, lugn osv... Hon går ihop med alla hundar, katter, hästar och barn. Hon är lite känslig för höga ljud så därför behöver jag nästan aldrig höja rösten mycket för att hon ska lyda, vilket många är avundsjuka på.   

Jag hade en häst i 1 år. Då följde hon med ut i skogen när jag red. Jag har nästan aldrig koppel på henne (endast när vi går i stan). Jag har en katt hemma också och dom är bästa vänner och sover tillsammans. Min katt blev också påkörd en gång, då blev Bettan jätteorolig.

 MvH Sara Sjögren i Östhammar