Rosita (f.d. Sweetie)

Det tog 30 sekunder att bestämma mig för Sweetie som dagen efter ankomsten fick namnet Rosita. Hon bringar bara glädje i mitt liv och har nu varit hos mig sedan februari 2004. Rosita är med mig överallt. Nästan. Rosita visste på en gång att det var jag som var matte. Redan dagen efter hon kom var vi ute i skogen utan koppel och hon höll noggrann uppsikt på var jag var hela tiden och var inte längre bort än två meter.

Hon både kissade och bajsade inne under den första månaden. Det kändes som jag hade en valp. Varannan timme ut. Hon passade på när jag inte såg det eller var i ett annat rum. Men den sista gången stod jag precis bredvid när hon kissade så jag fick tag i henne och stoppade nosen i kisset och sedan ut med Rosita, sötnosen. Sedan dess har hon varit torr och dessutom behöver vi inte gå ut varannan timme längre.

Rosita säger:

Hej!
Jag är en podenco medio, en systerras till faraohunden. En säjer att jag ser ut som en räv andra att jag ser ut som ett rådjurskid. Lena säjer att hon tycker om mig för att jag liknar en katt. Fast jag skulle hellre vilja vara människa. När matte träffar sina vänner känner jag mig som en väninna också. Matte kallar mig för sin spanska väninna. En gång skojade vi med Archies husse och matte. Matte Gunilla sa att vi kommer över en stund, min spanska väninna och jag. När vi kom fram var Tomy och Anki mycket snyggt klädda. Vi hoppade ur bilen och pratade en stund. Då frågar Tomy var den spanska väninnan var. Matte Gunilla pekade på mig och alla skrattade. Tomy och Anki hade städat hela huset och bytt kläder och bakat en äppelkaka!

Archie, jag säjer bara Archie. Vi kan nog säja att vi är ett par. Archie är lite våldsam och ganska stor. Men svart och snäll. Han blir så glad när jag kommer och ska brotta ner mig och vi ska jaga runt. Men efter en stund så kryper jag mellan benen på honom så han kommer av sig och sedan pussas vi. Vi skäms inte ett dugg. Vi har bägge gjort den där operationen så vi känner oss ganska fria. Alla säjer att Archie är en råttis men jag tycker han är en stilig rotweiler. Det är hos honom jag får bo när matte är ute och reser.

Dom har hästar. En häst retas vi med hela tiden. Men han får inte tag i oss. Förresten retas han också så det är verkligen inte mitt fel. Det var han som började.

En gång när vi träffades hade jag så bråttom ur bilen att jag fastnade med en sporre och slet upp den. Veterinären nästa. Inte vet jag vad dom gjorde men sedan var jag vinglig och konstig. Och frös!! Kunde knappt andas heller. Och illa mådde jag i flera veckor efteråt. Särskilt när vi åkte bil.

Veterinären klagar hela tiden på att jag är för tjock. Men jag kan inte tänka på annat än mat. Kan man bli tjock av det? Fast sist sa matte att jag var precis lagom. Så det så. Där fick veterinären!

Jag har lite åsikter om golden retriever. Dom bits. Det blev flera hål i min kropp. Så blev det veterinären igen. Jag blir så förbannad när jag får se en golden retriever.

Annars gillar jag att spåra och jaga. Det är jag väldigt bra på. Roligast är harar. Dom luktar rejält. Tyvärr hinner jag inte ikapp dom och dom är ena riktiga luringar. Först springer man som en galning efter dom och rätt var det är så är dom borta ur synfältet. Och plötsligt är dom bakom mig åt andra hållet. Fattar ingenting. Rådjur är jag också ganska bra på. Fasan och ekorre är andra favoriter. Älgar är i största laget. Då sitter jag still. Matte säjer att vi ska jaga nästa höst. Fast jag tänker inte vara med då. För det ska jagas älg.

Håkan och Eva har flera katter. En heter Ior och honom kan man inte jaga. Han slår mig med tassen och där har han satt nålar. Då skriker jag. Jag skiter i honom numera. Han är ojuste.

Häromdagen träffade jag en annan kompis och vi skulle leka. DÅ gick en klo av. Jag kunde inte leka mer. Det blödde och jag haltade. Jag är så himla rädd för smärta. Jag nästan svimmar. Och det känns som jag ska dö. Denna gång tänkte inte matte åka till veterinären. Så hon skulle bandagera det själv. Jag svimmade nästan och höll på att bita henne. Till slut fick jag ett bandage och sedan hoppade jag omkring på tre ben. Jag blir så slut av skador och smärta att jag sov i två dygn, nästan. Sedan tog matte bort bandaget. Det var hemskt! Men klon lossnade och ramlade av och sedan blev jag frisk.

Jag har ett innehållsrikt och behagligt liv. Tyvärr får jag bara mat två gånger per dag. Matte är stenhård. Fast maten är jättegod. Oftast sover jag bredvid matte men ibland är det för varmt. Jag har till och med fått följa med matte till Norge. Alla papper var med och ingen fanns i tullen. Jag hade nog velat ha en stämpel i mitt pass. Annars gick det bra att kissa i Norge också. Förresten dom har goldens där också.

På bilden ser ni mig med ett ben! Mums. Det räcker i flera dagar!

Vid tangentbordet: Gunilla Birkestad, adoptivmatte