Hälsningar från Angie, förtjusande spansk gatukorsning, modell mindre och Tufsan, förtjusande tibetansk spaniel, då Angie varit här nästan tre månader. 

Angie: Nu har jag varit här länge. Det känns nästan som om jag alltid bott här i snöiga Jämtland. Snö tycker jag är helt OK utom då det blåser och den far omkring i luften. Då det är sånt väder vill jag inte gå ut, men jag måste. På bara med blå tröjan och ut i stormen! Som väl är blir det inga långturer då. Jag springer alltid i förväg hem. Tänk att ha ett hem att springa till, där man alltid blir insläppt i värmen! 

Tufsan kommer alltid efter. Dels för att hon aldrig verkar frysa och dels för att hon är så seg. Det är det värsta med henne! Jämt får man vänta, och jag tycker inte om att vänta. Tänk om det bara varit matte och jag! Då hade det varit en annan fart på våra promenader. Men Tufsan har så mycket för sig. Att kissa är ju viktigt för varje hund, men efteråt måste hon sitta och slicka sig ren en lång stund. Innan hon kissar igen… Att nosa är också viktigt och naturligt, men inte hur länge som helst. 

Det värsta är ändå då vi kommer förbi hålan där Tufsan absolut ska gräva. Minst en gång om dagen går vi förbi där, för matte tycker, att om Tufsan så gärna vill gräva så måste hon få göra det. Vad Angie ska göra under tiden är frågan. Ibland lyfter matte upp mig så att jag inte ska frysa. Så småningom backar Tufsan ut ur hålan, och då tar matte chansen och drar henne därifrån. Sen får hon duscha då vi kommer hem. Det har inte jag behövt göra en enda gång. Jag är ren ändå. 

Ända sen jag kom hit har min sovplats varit under täcket vid mattes ben. Nu har Tufsan börjat ta den platsen, så att det är upptaget då jag kommer. Matte försöker fixa till det så att alla ska få en bra plats. Men nog vore det enklare utan Tufsan. Fast… det kanske skulle vara tomt också. Det är nog bäst som det är. Trots att Tufsan är som hon är. 

Tufsan: Nu har Angie varit här jättelänge. Det verkar som om hon ska stanna kvar här för alltid. Andra hundar som har hälsat på har bara varit här några dagar. Men Angie blir vi tydligen inte av med. 

Egentligen är det rätt bra att hon är här, för nu behöver jag aldrig mera vara ensam hemma. Det är det värsta jag vet, och jag blir väldigt stressad och olycklig. Men då Angie är här är jag alldeles lugn. Nu har jag lärt Angie att man ska hoppa upp och slicka matte då hon kommer hem. Förut stod hon där bara som ett fån. 

Felet med Angie är att hon alltid har så bråttom. Förr hade matte tid att låta mig ta saker mer i min egen takt, men nu står alltid Angie där och väntar och ser ut som om hon fryser. Angie som får vara utan koppel kunde ju springa iväg själv, men det gör hon inte förrän vi är nästan hemma. Hon älskar att komma in. 

Jag älskar att gräva. Men aldrig får jag göra det så länge som jag vill. Det fick jag kanske inte förut heller, för jag vill gräva hur länge som helst. Men förr kunde matte vänta ganska länge i alla fall. Nu måste hon bara vidare med stackars frusna Angie. Ibland tror jag att Angie bara låtsas att hon fryser för att slippa stå och vänta. Och matte går på det. Så jag hinner aldrig gräva klart. 

En fördel med att ha Angie här är att det blir fler godbitar och mera leverpastej. Och så har jag upptäckt att det är riktigt mysigt att ligga under täcket. Men Angie verkar inte gilla att jag ligger närmast matte där. Som om hon hade första tjing på matte… Det var ju ändå min matte först! Men det är onödigt att bråka, så för det mesta makar jag på mig. Med lite god vilja får vi plats alla tre. Och med ännu lite mer god vilja måste jag säga, att det är riktigt trevligt att vara tre. Trots att Angie är som hon är.

E
TTillbaka till hundberättelser